Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.

· · · ·
Av Ulla Hamilton, 05 Mar 2018

Kan en civilminister om är utbildad jurist strunta i vad landets ledande jurister anser om de lagförslag som han bett dem granska? Det är en intressant fråga. Sagde minister har investerat hårt retoriskt i debatten om välfärdsföretagen. Han har inte dragit sig för att framföra vilseledande uppgifter och han har en mycket hög profil. Nu har lagrådet granskat hans lagförslag. Det handlar dels om det sk Reepaluförslaget om att strypa rörelsemarginalerna i välfärdsföretag, och dels om förslaget om nytt tillståndssystem och därtill kopplad ägarprövning för bl a friskolor.

Lagrådets yttranden är mycket läsvärda. När det gäller lagförslagen som bygger på Reepalus utredning så konstaterar Lagrådet helt sonika att;”…de remitterade förslagen inte är ägnade att läggas till grund för lagstiftning”. Det är finare svenska för att detta förslag kan inte ligga till grund för en lagstiftning. De kommenterar förslagets förenlighet med grundlagen; ”Enligt lagrådets mening saknas en tillräckligt djupgående analys av förslagets förenlighet med näringsfriheten.” och fortsätter ”Det är förenat med risker att införa en reglering såsom den föreslagna utan en mer djupgående analys av de konstitutionella frågorna. Enligt Lagrådets mening bör en sådan analys göras i fortsatt beredningsarbete.” Kort sagt – detta förslag kan inte ligga till grund för lagstiftning för det saknas en konsekvensanalys. Något som ju också ett stort antal remissinstanser påpekat, men som regeringen struntat i sitt lagförslag.

När det gäller regeringens bedömning att huvuddelen av företagen kommer att vara intresserade av att bedrivs välfärdsverksamhet även efter det att den föreslagna regleringen införts konstaterar Lagrådet; ”Vad dessa bedömningar, som självfallet är mycket svåra att göra, grundas på är inte tydligt angivet. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att ifrågasätta om ens hjälpligt säkra sådana slutsatser kan dras av det material som lagts fram.” De lyfter även frågan om det finns beredskap i kommunerna att ta hand om effekterna om det visar sig att många välfärdsföretag förvinner.  De konstaterar ”Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.”

När det gäller det andra förslaget, som baseras på den sk Ägarprövningsutredningen, där ett förslag var krav på långsiktigt hållbar ekonomi som förutsättning för tillstånd, konstaterar Lagrådet följande;

”Enligt den föreslagna paragrafen uppställs ytterligare ett krav för tillstånd att bedriva verksamhet enligt 23 §, nämligen att den enskilde har ekonomiska förutsättningar att följa de föreskrifter som gäller för verksamheten. Enligt författningskommentaren innebär detta krav att verksamheten ska bedrivas på ett sätt som innebär att den bär sina kostnader och att det finns ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Om verksamheten visar underskott är detta endast godtagbart om det finns fonderade eller andra medel, exempelvis en bankgaranti, tillgängliga för att hantera underskottet. Ägarprövningsutredningen hade föreslagit ett annorlunda utformat krav, nämligen att den som ansöker om tillstånd ska ha ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten långsiktigt (SOU 2015:7 s. 223). Enligt Välfärdsutredningen, vars förslag ligger till grund för utformningen av förslaget i lagrådsremissen, finns det dock nackdelar med ett krav på långsiktighet, men enligt utredningen bör de ekonomiska förhållandena däremot kunna vara föremål för tillsyn i ett kortare perspektiv (SOU 2016:78 s. 440). Lagrådsremissens (och Välfärdsutredningens) beskrivning av vad kravet på ekonomiska förutsättningar innebär är kortfattad och oprecis.”

De fortsätter

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Kan det sägas tydligare? Jag tar det igen

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Regeringens hantering av villkoren för välfärdsföretagens förutsättningar och Reepalus utredningsförslag är under all kritik. Det är obegripligt att välutbildade personer i regeringen lånar sig till detta spel. Skattebetalarna betalar för spektaklet.

Nu har även landets ledande jurister i Lagrådet konstaterat, precis som mängder av myndigheter och andra remissinstanser gjort redan tidigare, att dessa förslag är så undermåliga att de inte kan ligga till grund för lagstiftning.  Statsminister Stefan Löfven har det yttersta ansvaret för att detta får fortgå. Imorgon ska han träffa president Trump, när han kommer tillbaka till landet är det hög tid att han sätter stopp för detta ovärdiga politiska spektakel.

/