Mer pengar löser inte problemen i skolan.

Av Ulla Hamilton, 24 Okt 2017

Dagens Samhälle uppmärksammade nyligen att det finns flera exempel på att skolor som fått extra resurser för att höja resultaten tvärtom har fått sjunkande resultat. Det är intressant att detta inte diskuteras mer. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm satsade tex 1 miljard extra för att öka resultaten i skolor i utsatta områden. Resultatet blev även här sjunkande resultat. Dagens Samhälle skriver  ”Går det bättre för eleverna om skolorna får mer pengar? Det har knappt några kommuner hittills försökt ta reda på, men de få utvärderingar som gjorts har inte kunnat påvisa några positiva effekter. Enligt en rapport från Stockholms kommun, som kom förra året, sjunker till och med resultaten på de skolor som får högst socio-ekonomisk ersättning. En allt lägre andel av eleverna på dessa skolor blir gymnasiebehöriga, och enligt rapporten är det ”oroväckande att så kraftiga resursförstärkningar inte ger utslag på resultaten”.

Trots detta har regeringen nu bestämt sig för att öka bidraget till kommunerna för detta ändamål med 6 miljarder kronor. Den summan kan jämföras med den totala rörelseresultatet för alla friskolehuvudmän som 2015 uppgick till ca 1,5 miljarder kronor, före skatt och investeringar. 2015 köpte kommunerna verksamhet från fristående aktörer motsvarande ca 14% av kommunerna bruttokostnader för utbildning.

Visst är det viktigt att se till att resultaten höjs i landets skolor, men frågan är om det är mer pengar som är lösningen? Har vi hört någon tala om skatteläckage i detta sammanhang? Där det satsas miljarder och resultatet visar sig bli det motsatta än det förväntade.

Peter Fredriksson, Skolverkets nye generaldirektör, stack ut näsan ordentligt när han i en intervju i Dagens Samhälle uttalade ”Mer pengar löser inte problemen i skolan”. Han konstaterade till och med att mer pengar kan bekräfta lärares och skol­ledares bild av att de är offer för svåra omständigheter och förhindrar då nödvändiga omprövningar av arbetssätt.
”Ansvaret skjuts över på någon annan. Om man ser sig som hjälpbehövande kan det skapa en kultur där man inte kavlar upp ärmarna och gör det man ska, det vill säga det som gynnar eleverna. Vi behöver föra mer diskussioner om vad vi faktiskt gör med de resurser vi har, och om vi borde göra något annat. Vet man inte vad man ska göra hjälper det ju inte att få mer pengar. Köper man in datorer utan att veta hur de ska användas kan det till och med försämra undervisningen. Det finns många exempel på att mer resurser kan leda till en sämre skola. ” 

Är det inte hög tid att börja tala om detta skatteläckage i stället för att diskutera hur 6 promille av de en totala kostnaderna för skolan används? För vill man lösa de verkliga problemen i skolan så måste man, precis som Peter Fredriksson och forskare konstaterar, börja i klassrummet. Skolans ledning, systematiska kvalitetssystem och att ha höga förväntningar på alla elever är viktiga ingredienser i ett framgångskoncept. Och har man koll på alla elever så vet man också vilka det är som behöver särskilt stöd. Ett mer träffsäkert system än att bara utgå ifrån att en viss bakgrund leder till behov av mer pengar.

Väldigt mycket talar för att ett väl strukturerat arbete i skolan kan minska skatteläckaget. Det finns forskning även på detta område. Men i ivern över att visa att ”man bryr sig om skolan” så väjer politiker att visa det i form av budgetanslag. Det är hög tid att politikerna inse att svaret på alla problem inte är mer pengar.