Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

· ·
Av Ulla Hamilton, 26 Jun 2017

Vad är det primära på skolområdet? Den frågan ställer jag mig ofta när jag följer den svenska skoldebatten. Likvärdighet är ett begrepp som ofta används. Den svenska skolan ska vara likvärdig. Det låter bra men det är sällan som påståendet följs av en definition av som menas med likvärdighet. Rapporten ”Likvärdighet i den svenska skolan” illustrerar detta tydligt. När rapporten kom fick också Skolverket göra en pudel och revidera sina påståenden om att likvärdigheten i den svenska skolan har försämrats pga förändrad elevsammansättning. Påståendet saknade forskningsbelägg.

Vissa menar att likvärdighet innebär att resultaten ska vara desamma, andra menar att skolor inte ska skilja sig åt när det gäller resultat, andra åter att skolan ska återspegla samhället i elevsammansättningen och andra, som undertecknad, anser att likvärdighet handlar om att skolan ska utgå från individens förutsättningar och bidra till att hen får så bra förutsättningar som möjligt att höja sin kunskapsnivå. ( se även här ovannämnda rapport s 2).

Goda skolresultat för individen är det bästa motmedlet mot segregation. Goda kunskaper skapar en bra grund för vuxenlivet och ger förutsättningar för att skaffa sig en försörjning.

Tyvärr så kan vi konstatera att bla Skolinspektionen visar att detta inte är fokus i många skolor, det drabbar elever och det leder till dåliga resultat. Vissa hävdar att dåliga resultat beror på att det är skolor i utanförskapsområden som har en stor andel av elever från hem med lågutbildade föräldrar. De menar att kunskapsresultaten kan höjas om det blir fler elever från högutbildade familjer i dessa skolor. De hänvisar till sk kamrateffekter. Tanken är där att elever med högre kunskaper ska höja kunskapsnivån hos de elever som kommer från lågutbildade familjer.

Nyligen var det en artikel i vänstertidningen Dagens Arena som pläderade för kamrateffekten. Men forskningen på detta område är inte alls entydig, tvärtom visar den på mycket blandade resultat. Allt från ingen effekt alls, till negativ och till positiv. Detta har visats i bl a en intressant rapport av Gabriel H Sahlgren. Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

En helt annan sak är att det finns de som tycker att en av skolans viktigaste uppgifter är att elever ska träffas ” över klassgränserna”. Det var ju ursprungstanken när enhetsskolan infördes för ca 60 år sedan. Men då är det ärligare att vara tydlig med att det är det viktigaste uppdraget för skolan.

Allt fler har börjat inse, något som också såväl nationell som internationell forskning visar, att det är fokus på kunskaper, på individen, höga förväntningar på alla elever oavsett familjebakgrund och ett väl fungerande ledarskap, organisation och vad som händer i klassrummet som är viktigt. Det är nyckelfaktorer som skiljer framgångsrika skolor från icke framgångsrika. Hos dessa skolor är kunskapsmålet i fokus och de utgår ifrån definitionen av likvärdighet som jag hänvisade till ovan.

Tänk om den skolpolitska debatten och åtgärdsdiskussionerna kunde utgå från denna forskning.

/