Man kan tro att Friskolornas riksförbund och SKL ser varandra som motståndare, men inget kunde vara mer fel. Vi har samsyn i många frågor.

·
Av Ulla Hamilton, 07 Maj 2015

Man kan tro att Friskolornas riksförbund och SKL ser varandra som motståndare, men inget kunde vara mer fel. Vi har samsyn i många frågor. Framförallt när det gäller vikten av att fokusera på kvalitet och resultat i den svenska skolan, skolpolitiken och skoldebatten. För att illustrera detta tänker jag ta mig friheten att citera delar av Per Arne Anderssons skolblogg från idag. Vi var med i samma panel vid måndagens presentation av OECDs rapport om den svenska skolan.

”Mer statlig styrning är inte svaret

OECD:s granskning av det svenska skolsystemet har präglat veckans skoldebatt. En klok analys görs av Tomas Selin, lärarstudent, i en debattartikel i Dagens Samhälle. Han menar att det är en felsyn att tro att det är bristen på central styrning som är orsaken till resultatutvecklingen. Istället behövs bättre förutsättningar för skolutveckling ges i skolorna. Lösningen är inte ett systemskifte.

Selin lyfter tre konkreta förslag:

”1. Ge lärare förutsättningar att bedriva ämnesdidaktisk och annan verksamhetsnära forskning.
2. Ge lärare utrymme till kollegialt arbete och kompetensutveckling.
3. Ge lärarna långsiktig yrkesutveckling med tillhörande lönekarriär för att motverka lärarkrisen.”

Jag håller med. På presskonferensen varnade OECD för att genomföra reformer som dels går förbi klassrummet, dels inte innebär stöd till lärare, skolor och huvudmän.

Inget likhetstecken mellan statlig styrning och bra styrning

På seminariet som departementet bjöd in till i måndags diskuterades naturligtvis behovet av att förbättra styrkedjan. Men jag blir trött när jag hör slutsatser som sätter ett likhetstecken mellan statlig styrning och bra styrning. Minnet är bra men kort, brukar man säga. Jag tänker dock inte fördjupa mig i missnöjet som fanns när staten var huvudman.

Snarare vill jag poängtera att en utredning och implementering av en systemreform skulle – under år framöver – flytta fokus och energi från det som verkligen behövs: bättre stöd till lärare, rektorer och huvudmän. Det vore synd om vi skulle fastna där – så långt från klassrummet. Både huvudmän och staten behöver istället ta ansvar för att ett bättre stöd för skolutveckling. Helst tillsammans. Helst nu.

Konkret verkstad

Efter att ha följt debatten denna vecka kan jag inte nog understryka att det inte finns några enkla lösningar, som t.ex. förstatligande. I de gemensamma strategier som OECD efterfrågar är långsiktighet och samarbete nyckelord. Samtidigt tror jag att centrala aktörer behöver bli konkreta snabbt. Verktyg och verkstad, kanske man skulle kunna säga.

Till exempel: vi vet genom OECD:s analys att lärarna ser behov av mer kunskap om kursplanerna. Det är en fortbildning som alltid kommer behövas genom hela yrkeslivet för en lärare.  Hur kan vi få till det på ett bättre sätt än idag? Hur bör Skolverkets utbildningsinsatser utformas för detta? Hur kan vi webbasera flera kurser för att underlätta för många lärare att delta? Hur kan vi ordna stöd och levande diskussion om kursplanerna i olika ämnen på webben i större utsträckning än idag? Hur ser ersättningssystemen ut för Lärarlyftet? Hur kan lärarutbildningen förbereda studenterna bättre? Hur kan huvudmännen organisera för att skapa bra förutsättningar för bättre kompetensutveckling och mer kollegialt lärande?

Ett samarbete på riktigt – för att låna OECD:s ord från presskonferensen – borde handla om precis sådana här saker. Vad vi alla ska göra utifrån våra olika roller.”

Klokt tycke jag – hoppas att de ledande utbildningspolitikerna också inser detta. Och landets friskolor har givetvis en viktig roll att spela i detta viktiga arbete.

/